WUNDERBART!
Äntligen , iwwh , så glad.
Nu, okej , snart men ändå.
Jag lever på ordet snart, försöker igf.
Om jag har räknat rätt är det 40 dagar kvar, kanske 39? 0_o
Det är snart. Igf om man räknar som jag .
Men , problem ... Problem .
31 oktober , lov har jag för mig.
Underbart.
Sova? Njaa... inte lika bra där .
Så, någon som har en säng över någon stands kanske ?
Dålig ekonomi, som knappt täcker resan dit, med andra ord omöjligt att sova på vandrahem lr hotell...
Sängplats över? Jag kan sova på golv, soffa, vad som helst .
lördag 22 september 2007
Förlåt!
Jag skäms. Väldigt mycket. Jag har inte skrivit en endaste rad i bloggen. Föränn nu. Förlåt!!! Jag har varit inne här flera gånger och kollat era bloggar, men själv kunde jag inte hitta texten "skriv blogg". Tack vare Karin kan jag nu också vara medoch skriva:) Sen hra jag sökt i hela mitt rum efter pappret med allas epostadresser...Borta. Hoppas ni har det bra allihopa i alla fall. Återträff måste det ju bli! Vi ses ;) //Becka
fredag 21 september 2007
Ett brev ! ! !
Det kom ett stort brev idag
till MIG!
Undrar om det var någon annan som också fick det... ?
Troligen inte, nej. Jag var nog ensam om det. (säkert)
Tiden går sedan vi träffades. Allting förändras och ja, ibland vet man inte riktigt vart man har sig själv. Det blir liksom förvirrat och helst av allt skulle man bara vilja fly... Men det går ju inte alltid. Och kanske det är bra... Man lär förhoppningsvis sig något.
I skolan matas man med hur Festis (drycken) blev en succé genom att ändra utseende likt Absolutflaskan och hur uttrycket "kill your darlings" förstör ens underbart vackra och professionella meningar...
Blir alltid så glad när Thomas hälsar på en, det är ju inte alla andra lärare som kommer ihåg vem jag är trots att jag ständigt befinner mig på deras lektioner och faktiskt inte på en enda utav hans... Ibland önskar jag att jag hade lika lätt för att prata som honom, munnen blir alltför ofta som en mussla och orden, ja de försvinner långt långt bort...
Ni får ha det bra allihopa!
/Emma*
tisdag 18 september 2007
Stormöte
Idag på förmiddagen, fikat var mackor. Alla tog en macka utom jag. Glömde. Och sen var de slut.
Idag är det tisdagar. 0708 hatar jag tisdagar. Vi har dubbeltimma i naturkunskap och lunch halv ett. Halv. Ett.
Och även om jag skriver jag ska äga naturkunskap och matte i min blåa kalender känns det som att pulsa sig fram i sirap, en meter högt minst.
Vi/jag ska klippa ihop kollage med skolkamrater till skolkatalogen. Ska bli roligt att klippa.
Skulle kanske ta och skriva ännu en sonett.
I always love a challenge.
Vi pratar om etik och moral i både religion och filosofin, min åsikt står fast.
Det finns inte särskilt mycket goda människor. Huruvida man är en god människa eller inte beror på ens handlingar. Jag känner alltför många som verkligen har den uppfattningen om att de är goda människor, schyssta kompisar som 'ställer upp'. Samma människor hugger kniven i ryggen utan att blinka.
Som en självklarhet.
Lika självklart som
att man är en schysst kompis.
För andra visserligen då tänker jag.
Nu börjar naturkunskapen. Får logga ut och ta mina böcker och stega upp en trappa. Det finns många trappor på Sture. Jag känner mig svimfärdig och mår illa.Måste nog lägga mig ner.
/IWS
Idag är det tisdagar. 0708 hatar jag tisdagar. Vi har dubbeltimma i naturkunskap och lunch halv ett. Halv. Ett.
Och även om jag skriver jag ska äga naturkunskap och matte i min blåa kalender känns det som att pulsa sig fram i sirap, en meter högt minst.
Vi/jag ska klippa ihop kollage med skolkamrater till skolkatalogen. Ska bli roligt att klippa.
Skulle kanske ta och skriva ännu en sonett.
I always love a challenge.
Vi pratar om etik och moral i både religion och filosofin, min åsikt står fast.
Det finns inte särskilt mycket goda människor. Huruvida man är en god människa eller inte beror på ens handlingar. Jag känner alltför många som verkligen har den uppfattningen om att de är goda människor, schyssta kompisar som 'ställer upp'. Samma människor hugger kniven i ryggen utan att blinka.
Som en självklarhet.
Lika självklart som
att man är en schysst kompis.
För andra visserligen då tänker jag.
Nu börjar naturkunskapen. Får logga ut och ta mina böcker och stega upp en trappa. Det finns många trappor på Sture. Jag känner mig svimfärdig och mår illa.Måste nog lägga mig ner.
/IWS
måndag 17 september 2007
en smått upprörd och huvudvärksdrabbad liten figur utan antenner på huvudet önkar framföra följande meddelande, även om det inte är som figuren tänkte
Jaha, precis när jag hade skrivit klart mitt brillianta inlägg försvann naturligtvis alltihop och eftersom det var synnerligen sent hann jag inte börja om. Orkade inte heller, för den delen. Så nu sitter jag här, flera dagar senare, och sörjer att allt är borta. Det går förstås inte att upprepa framgången, nej, det gör det ju aldrig när något blir förstört. (Men jag är inte bitter).
Vad ska jag skriva nu då, tänker jag. Min hjärna arbetar långsamt medan jag anstränger mig för att hindra ögonen från att falla ihop. Jag hinner inte sova, inte än... Huvudvärken tycks inte vilja släppa sitt fasta grepp om mig och jag gäspar.
Egentligen vill jag inte göra någonting just nu, skita i allt kan man väl kalla det. Fast jag vet ju att det inte fungerar. Jag vill inte förstöra för mig själv. Jag vet att jag måste och jag har höga förväntningar på mig själv. Fast egentligen vill jag bara sova. Få vila i några dagar.
Lördag 15 september 07.05-07.26
Vinden blåser och tränger igenom alla skydd. En kall höstvind. En tidig morgon. Vill bara tillbaka under täcket. Vill slippa det jag står inför. Vinden är hård. Mina händer kalla som is. Hur lång tid har egentligen gått? Hoppas jag får lite värme snart, samtidigt som jag önskar att vinden skulle blåsa bort mig. Blåsa iväg mig, hjälpa mig att fly mitt öde. Jag står kvar. Jag står stilla och väntar. Snart kommer jag frysa.
Jag har fortsatt med ögonblicks-skrivandet, bara för att se till att hinna få ner något på papper varje dag. Och det har fungerat hittils. Vissa dagar har jag till och med flera textstycken. Andra går det trögare. Och så är det ju...
Någon kanske minns mig som "hon med de målade naglarna", och på tal om det kan jag tala om att jag just målat vänster hand i svart-vitt, men är tveksam till om jag orkar måla högerhanden. Hoppas inte någon tyckte detta lilla avslöjande var intressant.
Väntade i en timme förra fredagen (7 september)
Ingenting händer. Tiden vandrar sakta iväg, går och kommer aldrig tillbaka. Väntar och väntar men ingenting händer. Hundratals fötter trampar förbi.
Sitter högt upp, på någonting nästan platt av trä. Som en mur eller avgränsning. Ett skydd mot att falla ned. Är rädd för att falla baklänges. Utan kontroll. Det är långt ned.
Väntar, betraktar alla glada ansikten runt omkring. En evighet har gått. Men ingenting händer.
Jag kan inte springa:
Luften bränner i halsen. Bränner.
Den känns redan iskall, trots att det bara är i början. Trots att det borde vara långt till vintern. Luften bränner. Varje andetag svider. Benen värker och pulsen dunkar i huvudet. Så går skosnörena upp. Igen.
Snälla låt mig ge upp. Ser du inte att jag inte orkar? Jag vill inte. Jag är inte redo. Jag klarar det inte. Tvinga mig inte. Snälla. Du hjälper mig inte. Jag behöver uppmuntran. Men du begär för mycket. Jag klarar det inte, jag vet att jag inte orkar. Låt mig ge upp. Snälla.
Vad ska jag skriva nu då, tänker jag. Min hjärna arbetar långsamt medan jag anstränger mig för att hindra ögonen från att falla ihop. Jag hinner inte sova, inte än... Huvudvärken tycks inte vilja släppa sitt fasta grepp om mig och jag gäspar.
Egentligen vill jag inte göra någonting just nu, skita i allt kan man väl kalla det. Fast jag vet ju att det inte fungerar. Jag vill inte förstöra för mig själv. Jag vet att jag måste och jag har höga förväntningar på mig själv. Fast egentligen vill jag bara sova. Få vila i några dagar.
Lördag 15 september 07.05-07.26
Vinden blåser och tränger igenom alla skydd. En kall höstvind. En tidig morgon. Vill bara tillbaka under täcket. Vill slippa det jag står inför. Vinden är hård. Mina händer kalla som is. Hur lång tid har egentligen gått? Hoppas jag får lite värme snart, samtidigt som jag önskar att vinden skulle blåsa bort mig. Blåsa iväg mig, hjälpa mig att fly mitt öde. Jag står kvar. Jag står stilla och väntar. Snart kommer jag frysa.
Jag har fortsatt med ögonblicks-skrivandet, bara för att se till att hinna få ner något på papper varje dag. Och det har fungerat hittils. Vissa dagar har jag till och med flera textstycken. Andra går det trögare. Och så är det ju...
Någon kanske minns mig som "hon med de målade naglarna", och på tal om det kan jag tala om att jag just målat vänster hand i svart-vitt, men är tveksam till om jag orkar måla högerhanden. Hoppas inte någon tyckte detta lilla avslöjande var intressant.
Väntade i en timme förra fredagen (7 september)
Ingenting händer. Tiden vandrar sakta iväg, går och kommer aldrig tillbaka. Väntar och väntar men ingenting händer. Hundratals fötter trampar förbi.
Sitter högt upp, på någonting nästan platt av trä. Som en mur eller avgränsning. Ett skydd mot att falla ned. Är rädd för att falla baklänges. Utan kontroll. Det är långt ned.
Väntar, betraktar alla glada ansikten runt omkring. En evighet har gått. Men ingenting händer.
Jag kan inte springa:
Luften bränner i halsen. Bränner.
Den känns redan iskall, trots att det bara är i början. Trots att det borde vara långt till vintern. Luften bränner. Varje andetag svider. Benen värker och pulsen dunkar i huvudet. Så går skosnörena upp. Igen.
Snälla låt mig ge upp. Ser du inte att jag inte orkar? Jag vill inte. Jag är inte redo. Jag klarar det inte. Tvinga mig inte. Snälla. Du hjälper mig inte. Jag behöver uppmuntran. Men du begär för mycket. Jag klarar det inte, jag vet att jag inte orkar. Låt mig ge upp. Snälla.
Dina fotsteg ekar
men när jag går hörs
ingenting
För varje steg du tar ljuder världen
och jag ryser
Varje gång din fot
nuddar marken håller
jag andanMen när jag går hörs
ingenting
När jag går hörs
ingenting
När jag går
är det tyst
Är det
mina skor
det är fel på?
men när jag går hörs
ingenting
För varje steg du tar ljuder världen
och jag ryser
Varje gång din fot
nuddar marken håller
jag andanMen när jag går hörs
ingenting
När jag går hörs
ingenting
När jag går
är det tyst
Är det
mina skor
det är fel på?
Längtar efter att få träffa er underbara skrivare. Hoppas ni inte är alltför uttröttade nu när ni tagit er igenom hela detta långa stycke som jag på mitt sega vis knappat in.
Kan påpeka att jag inte skrivit någon mer sonett. =)
Kan påpeka att jag inte skrivit någon mer sonett. =)
/K
Ps. Jag vill hälsa till mina bästa vänner Musik och ZzZz...
söndag 16 september 2007
I saw you looked like a japanese baby.
Äntligen får man igång Internet. Och jag har spräckt mitt träningsschema totalt. Skippade 1200 metersslingan igår. Regnets fel. Fast jag har faktiskt köpt mig ett par nya träningsbyxor. Mina gamla försvann. Mina kläder försvinner, och jag fattar inte hur? De finns ingenstans? Det är fina kläder dessutom. Min Meet The Ramones-tröja, mina svarta benvärmare (!)...Men nu har jag köpt ett par likadana. :') Plus ett par springskor. Gud vad duktig jag är.
light up, light up
as if you had a choice
even if you cannot hear my voice
I'll be right beside you dear.
/Snow Patrol: "Run"
Hm. Jag har hört att det är den där muskeln i handen, den som sitter alldeles under tummen, som kannibaler anser vara den godaste! Tja, vem vet? Mänskligheten består ju mestadels av slask och sluskigheter, men måhända att vi smakar ganska gott rent fysiskt ändå? ^^
Vet ni vad?
Jag tror att jag har en beundrare. 0__0'
Han ba' ringde mig.
Hehe. x'D
Jag sitter här. Skriver haiku. Fryser. Lyssnar på The Cure.
Sitter fortfarande här.
Haikun funkar inte; jag fryser fortfarande.
Igår var jag med Saga. Hon är en mysig tjej. Småhoppar alltid på stället när hon snackar med folk. Ser ut som en liten trollunge. Dessutom har hon två feta katter och spelade in hela animekvällen från SVT2 på sin digitalbox. Vi var på Espresso House. Eller satt ute. Fast vi hade varsin bägare chokladfrapucino från Espresso House med oss. Det var som att dricka isig chokladpudding. Efter en fjärdedel fick jag dåligt samvete. En fjärdedel till och jag blev illamående. Drack upp allt. Usch.
Kallt var det också. Saga hade torgvantar. De fransade upp sig.
Vi skrev en låt om kaffe.
Jag frös.
Tänkte att allting nuförtiden är kyla och kaffe.
Mulenhet. Tänkte att vilket soundtrack.
Vilket soundtrack att ha till sitt liv. En grå molnbård.
Tänkte att det var inget vidare.
I called you after midnight
then ran until I burst
I passed the howling woman
and stood outside your door
We walked around the lake
and woke up in the rain
and everyone turned over,
troubled in their dreams again.
Visiting time is over
so we walk away
We both play dead and cry out loud
Why do we always cry this way?
I kissed you in the water
and made your dry lips silk
I saw you look like a japanese baby
In the distant, I remember everything
everything everything everything.
I called you after midnight
then ran until my heart burst
I passed the howling woman
and stood outside your door.
I kissed you in the water,
made your dry lips silk
I saw you look like a japanese baby
in the distant, I remember everything
everything everything everything.
http://www.youtube.com/watch?v=1EDcU0lC0tc
The Cure: "The Walk"
/Tove
light up, light up
as if you had a choice
even if you cannot hear my voice
I'll be right beside you dear.
/Snow Patrol: "Run"
Hm. Jag har hört att det är den där muskeln i handen, den som sitter alldeles under tummen, som kannibaler anser vara den godaste! Tja, vem vet? Mänskligheten består ju mestadels av slask och sluskigheter, men måhända att vi smakar ganska gott rent fysiskt ändå? ^^
Vet ni vad?
Jag tror att jag har en beundrare. 0__0'
Han ba' ringde mig.
Hehe. x'D
Jag sitter här. Skriver haiku. Fryser. Lyssnar på The Cure.
Sitter fortfarande här.
Haikun funkar inte; jag fryser fortfarande.
Igår var jag med Saga. Hon är en mysig tjej. Småhoppar alltid på stället när hon snackar med folk. Ser ut som en liten trollunge. Dessutom har hon två feta katter och spelade in hela animekvällen från SVT2 på sin digitalbox. Vi var på Espresso House. Eller satt ute. Fast vi hade varsin bägare chokladfrapucino från Espresso House med oss. Det var som att dricka isig chokladpudding. Efter en fjärdedel fick jag dåligt samvete. En fjärdedel till och jag blev illamående. Drack upp allt. Usch.
Kallt var det också. Saga hade torgvantar. De fransade upp sig.
Vi skrev en låt om kaffe.
Jag frös.
Tänkte att allting nuförtiden är kyla och kaffe.
Mulenhet. Tänkte att vilket soundtrack.
Vilket soundtrack att ha till sitt liv. En grå molnbård.
Tänkte att det var inget vidare.
I called you after midnight
then ran until I burst
I passed the howling woman
and stood outside your door
We walked around the lake
and woke up in the rain
and everyone turned over,
troubled in their dreams again.
Visiting time is over
so we walk away
We both play dead and cry out loud
Why do we always cry this way?
I kissed you in the water
and made your dry lips silk
I saw you look like a japanese baby
In the distant, I remember everything
everything everything everything.
I called you after midnight
then ran until my heart burst
I passed the howling woman
and stood outside your door.
I kissed you in the water,
made your dry lips silk
I saw you look like a japanese baby
in the distant, I remember everything
everything everything everything.
http://www.youtube.com/watch?v=1EDcU0lC0tc
The Cure: "The Walk"
/Tove
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
