Mardröm från morgonen 22/11

Sommar, eftermiddag på gräns till kväll. Skolan ekar tom på möbler. De gula väggarna, blekta golven, luften andas, flyter, brusar. Skåpen där vi brukade stå är borta. Borden, stolar, fönstren gapar solsmekta i väst.
Nästa termin bygger de bibliotek här.
Våra hudar glänser i brons liksom kackerlackors, våra lungor biter blod ur ådran, biter liv ur solskensspelet, röda jättar, röda kroppar. Ni står flockade i ena hörnet, juni juli klädsel, vida ögon - jag fäller mina över väggarna, fäller dem i eftermiddagssolen, över de snustorra virvlande fälten bortom fönstrens ramlösa, insektsvita glas. Jeansen skaver inte ännu, vrids snällt och slappt runt mina skelettvrister, axlarna skjuter ut som små spjutspetsar under det vita linnet, ryggraden en kulmen bergskedja. Mina steg hörs knappt genom luftens andetag.
Rossel i högtalarna.
Gasläcka, giftspiraler, drar sin sargade tunga över fälten, sin ilskna klo genom atmosfären, river himlen trasig. Radion vrålar över oss och rytmen, lungorna vrålar vänder vrider våndas i chocken och rytmen, rytmen är ett hagelregn. Ansiktets musklers celler talar tungor till golvet, nävarna knyts om kranium, rädda det som räddas kan jag kan inte bli räddad.
En dödskula av elfenben och stål och glödhet pansar lyftes upp i vindarna framför Moder Jord, vädrar blod och änglatårar, blottar gulnad tand i smutsen gruset lägger sig tryggt i omloppsbanan förarspåret rälsen viks och väjer undan. De ylar karusell genom syremolekyler, råmar tinnitus och fradga rakt in i hjärtecirklarna, slickar sönder reptilhjärnan till naket kött och hålrum. Tarmarna slingar sig fria från trådar och fjättring i magen, kysser mig trasig inombords, suger fram blåmärkesrosor i halsen. Det är spiralernas verk, giftspiralerna, de som härjar över nejden, krumma, hejdlösa. Och inte en själ skall stå i deras väg. Och inte en själ ska bestå.
Skrien skärs av, spiralerna sprängs, jag hör mig inte skrika. Inga läppar kan jag läsa i färglösa ljus, inga ord memoreras av mitt eldsräfflade kräftskal. Säg mig, kan man lära sig att känna, när nerverna brunnit ut? Säg mig, finns det tankar att tänka toner att höra bilder att se med ett blindbränt öga? Säg mig, min vän, är livet värt mödan när du är död?

Kallbranden äter upp mig. Cancern bygger upp mig. Kallbranden äter upp mig. Cancern...
//Tove

Ett möte på torget

Vi gick tillsammans in till torget.
Tystnaden som en gång blivit, den fanns inte längre. Du berättade om din prao-elev. Vi skrattade smått åt hans beteende.
På torget ville du kolla stånden.
De sålde armband, klockor och tröjor med tryck.
"Världens bästa pappa" "Liten men tuff"
Du köpte en hood-tröja. En grå. Med Simpsons.
Mannen var trevlig. Han pratade på. Duktig försäljare måste jag säga.
Undrade om vi var syskon.
"Nej, vi är bara vänner".
Frågade om vi redan hade slutat skolan, klockan var ju bara 11.
"Ja, vi slutade tidigt idag", svarade vi som två snälla barn.
Han undrade om vi gick på högstadiet.
"Nej, vi går andra året på gymnasiet".
Trodde vi var 16, men sanningen är 2 år äldre.
Visserligen är jag van. Inte ofta någon tror att jag är så gammal som jag är.
Kanske är det bra, då ser man yngre ut när man blir äldre.
Han var snäll.
Kanske tog du illa upp, men det tror jag inte. Vi skämtade lite om det. Vi vet ju att han bara ville väl.
Egentligen var han rätt söt (mannen).
Det är det som är skillnaden mellan svenska och invandrade svenskar - att de oftaste är trevligare och mer pratglada än vad en man född i Sverige med svenska föräldrar skulle vara. Han skulle vara mer reserverad (och tråkig förmodligen).
Vi gick. Du var glad med sitt köp och mannen var glad över att kunna sälja.

Fick en utskällning av optikern att jag inte sköter mig ordentligt. Kände mig som en 5-åring som gjort någonting dumt. Men jag förtjänade nog lite skäll.

Är som en skata - tycker om det som glittrar!
Det kommer att bli en vit och glittrig jul på mitt rum!

Det finns inga svar - bara frågor

Funderar på vad jag gör här.

Egentligen borde jag inte det.
Allting skulle vara så mycket enklare då.
Pappa säger att jag är en tänkare.

Jag undrar hur man klarar av att leva utan att falla i alla gropar som ständigt dyker upp i min väg.

Det finns nog inget val. Man måste nog bara fortsätta.

Inte samma glädje, inte samma liv.
Hennes ögon saknade någonting.

Sorgsen och likt en korp.

Har börjat att försvinna igen.

Vinternatts stjärna

Håll mig fast, hårt i din hand

Mörkret skuggar tätt

/E*

återkommer när jag röntgat käkbenet

nervös
är framtänderna lösa
/händer det mig som hände henne dödar jag någon/
hopps en timme in på lektionen/har jag lektion?
i k app i matematiken

/vg mvg ig g g som i galla/

vaggvisa edith piaf stuk

tvåtusensju elva arton
Jag tänker för mycket
sjunger falskt i min bur
Jag sover för länge
döden och dess mur
Jag känner lite
för dig min vän
Jag gråter för ofta
går upp sen

/IWS

Det är som att det är brist på ord.
Huvudet står stilla och det blir ingenting.
Bara en salig röra och fullständigt kaos.

Som om någon skulle bry sig.
Självklart har jag suttit hemma även denna helg.
Visserligen var jag duktig i går och rensade bort alla dammråttor som så snällt hade dykt upp i alla hörn och dolda vråer, så nu kan ingen klaga på det i alla fall. Inte för att de gjorde det tidigare heller, men ändå.
Borde plugga till provet jag missade.
Men det gör jag inte.

Ett virrvarr. Finns det någon väg ut? Kommer nog aldrig att bli helt fri. Det går inte. Man får nog lära sig att leva med det. Lära sig att hantera det på något vis som inte förstör. För det är jag rätt duktig på, att förstöra.

5 veckor kvar till jullovet. Orkar vi?

Det kommer nog att gå fort, även om det känns evigheter bort. En dag kommer vi att vara där, och då undrar man vart tiden tagit vägen.

Borde leva här och nu.

/*