Bang, bang, my baby shot me down.

[haiku]

Sken genom hösten

Du är min asfaltszebra

Olik allihop

Jag vet inte hur jag lever. Jag vågar inte tänka efter.
Det är så mycket jag inte vågar tänka på. Så mycket framtid, konsekvenser.
Och så mycket nu som jag bara väljer bort. Stänger av. Jag kan inte.
Föreställa mig. Vad gör jag när du svälter ihjäl?

Det har varit skola i en evighet. Nu är det prao. Jag ska ta hand om snorungar på min gamla låg- och mellanstadieskola. Se till att de inte slår varandra på rasterna. Berömma dem när de skriver S åt rätt håll. Hälla upp jordgubbskräm i stora glasskålar till mellanmål. (Själv tycker jag att fika låter bäst.)

Om jag skriver en mening så här, är det en fråga då?

• Mamma ko, pappa tjur, barn kalv. Vad heter djuret? Ko? Det är ju mammans namn?
• Om jordens dragningskraft hade upphört, hade vi seglat ut i rymden. Hade vi fortfarande seglat ut i rymden om ALL dragningskraft upphört, även från andra planeter/stjärnor? Då finns det ju ingenting som drar?
• Hur kan jag veta att andra människor tänker?

Till det att jag var en 10-11 år tog jag nästan för givet att andra människor inte tänkte som jag gjorde. Jag trodde att de bara tänkte så som jag tänkte vid vardagliga diskussioner, alltså när man pratar utan att riktigt tänka. Jag hade ju inte sett någonting annat. Hade sällan talat om tankar och känslor på riktigt med någon. Ingen hade talat om det med mig heller. Hade givetvis läst om andras tankar i böcker, hört om dem i från sommartalarna i P3 i bilradion om somrarna, men de var liksom kändisar och inga riktiga människor.

Jag kunde läsa långt innan skolan. På dagis vid mellanmålen (jag tycker fortfarande att fika låter bättre dock) satt jag och läste på baksidan av mjölkpaketen tills jag blev alldeles yr i huvudet. Och om kvällarna, när jag skulle sova, hade jag två stora böcker som jag satt och läste alldeles själv. Richard Scarys Äventyrsvärld tror jag att de hette. De handlade om Misse och Dagge och Flora Flodhäst och allt vad de hette. Jag hade som mål att en dag sträckläsa dem utan att somna. Tror inte att jag lyckades. De var längre än gudvetvad.

När jag började i ettan fick jag direkt den svåraste läsboken av min fröker Marita. Hon var en pigg, varm tjej med skrattrynkor och kort, blond frisyr som gillade folkdräkter. Den svåraste läsboken hette Leo. Den var gul. Jag gillade gult. Inte på kläder, inte på tapeter, inte på blommor. Men när vi spelade spel skulle jag alltid vara den gula spelpjäsen.

Jag blir så trött på vårt samhälle att jag knappt orkar bry mig. Inget förändras om jag bryr mig. Det blir caring in vain. HAR NI MÄRKT HUR OLIKT MAN BEHANDLAS I TILL EXEMPEL AFFÄRER OM MAN ÄR SNYGG RESPEKTIVE FUL? Eller är det bara jag som är paranoid och inbillar mig att kassörskorna ler extra mycket om mina kläder matchar?

RIGHT NOW:

• Har jag tillfällig Sparks-noja. THIS TOWN AIN'T BIG ENOUGH FOR THE BOTH OF US! <3>
• Har jag just sett på Kill Bill vol.2. Den är gudomligt redigerad.
• Har jag lust att shoppa sönder allt och alla.

Om man läser begynnelsebokstäverna i de tre raderna i min haiku med början på den andra raden, blir det dos. Dessutom kan man tillägga, att sken genom hösten i första raden både kan tolkas som någonting (någon) som lyser upp i höstmörkret, eller, med tanke på zebran i andra raden, rusar genom hösten (får hösten att susa iväg). Eller både och. :')

/Tove

nu räcker det

"När börjar vi?"
"När slutar denna lektionen?"
"Får jag låna din pennvässare?"
"Hur gör man här?" "Hur ska jag tänka?"
"Hade vi gympa idag?"
"Vad ska vi göra på gympan?"
"Vad skrev du på fråga 3?"
"Vad blir det för mat?"
"När var det vi skulle....?"
"Var det nästa vecka vi hade matteprov?"
"Har du gjort läxan?"
"Var det samma dag eller dagen efter, vad hette sekreteraren, vilken dag var det?"
"Hur länge bodde han i bunkern?"
"Kan vi samarbeta; får jag skriva av dig?"
"Vad tycker du jag ska ha som rubrik?"
"Hur stavas enough?"
"Hur säger man....?
"När skulle det lämnas in?"
"Hade vi någon läxa?"
"Har du de där svenskapapprena?"

"Hon svarar inte längre, inte ens om man frågar vad ett plus ett är."

Jag är trött på att vara uppslagsbok och informationscentral, trött på att bli utnyttjad. Kanske är jag duktig i skolan... men jag vill vara människa också. Jag vill också prata om annat än skolan, skolan och skolan.
Lär er schemat någon gång, och svaren står ju där i boken. Vår lärare har precis förklarat det där, och det är INTE jag som är lärare här!
Egentligen har jag ingenting alls emot att hjälpa, men i alla andra situationer verkar jag knappt finnas. Varför berätta något för mig, varför bry sig om mig? Så då har jag ju inte så stor lust att dela med mig av det jag faktiskt kan, inte till de som inte bryr sig ett dugg om mig. Och det blir inte bättre av den höga ljudvolymen, pipljuden och mobilmusiken. Försöker göra mitt eget arbete i första hand...
Ingen vill sitta jämte mig men när det är något de vill veta kommer de minsann. På proven vill de plötsligt sitta nära...
Jag finns också, och jag är ingen bok!

Darr på kroppen

Idag är det fredag
På fredagar har jag gympa
På gympan mår man sådär
Sådär mådde jag idag
Idag hade jag gympa
På gympan hade vi klättring
Jag provade lite utan sele, nådde någon meter
Med sele tittade jag
på andra med sele
Deras rumpor svällde mellan selen
och deras ben darrade
Med selen var det lättare,
jag nådde det låga vita
Jag darrade mycket våldsamt
Folk hejade på
jasåsåpass
tänkte jag medans jag tittade ner och skrek och tittade upp och svettades och darrade ännu mer och försökte sträcka mig och darrade och händerna spändes så jag höll om knoppen med bara fingrarna det bultade våldsamt i kroppen och i halsen gjorde det plöstligt väldigt ont såndär ache man får när man har sprungit det fortsate man kan 1000meter jag tryckte mig in mot väggen cirka fyra fem meter upp i luften tittade ner skrek ch kunde inte hur mycket jag än försökte böja handen för att kunna ta ett ordentligt grepp för att lyfta kroppen så jag kunde nå den andra knoppen med foten så jag kunde nå det höga vita
men det vita är bra sa hon där nere som med selen runt sig skulle komma att hålla uppe min vikt några sekunder efter jag sa ja till att ta ner mig
när jag kom ner darrade min ben i omgångar men ontet i halsen bestod ganska länge. Jag klättrade från tolvtillhalvett eftersom jag var försenad eftersom jag fick ta bussen själv eftersom när jag frågade i matkön hur mina kära klasskamrater ni andra ska ta er dit svarade personen med bil blixtsnabbt detärfullt så jag itne skulle få för mig något, som att jag finns till exempel
det är lugnt tänkte jag och ursäktade mig och sa att nejnej jag ska ta bussen men vet ni vilken buss man ska ta då då sa de något rått jag inte kommer ihåg
idag tog de mitt äpple och päron . jag tog tillbaka päronet och halvröt till nu får ni fan lägga av era jävla cp ungar tror jag i efterhand att jag utbrast - jag är inte säker. är så trött på att aldrig få vara i fred. inte fan tar jag deras jävla äpplenom de inte lägger av snart
jag tog bussen tillbaka . väntade några minuter eller så.
mer och mer sitter jag ensam på bussar
fast inte ensam
jag läser ju
nu är klockan mycket
jag har fortfarande ont i halsen
jag darrar lite
jag tycker inte om vissa delar av den här verkligheten som att många är så elaka till exempel eller att andra är ännu elakare eller att andra är elaka genom att hålla med andra elaka
jag undrade om de skulle se på mig att jag är svag för att jag darrade så mycket
deras ögon var bra undrande när de kom ner. iaf mina fienders. så som den gången jag skrek slut på mig själv. då blir de rädda. de fega jävlarna.
/IWS

O.o

Jag ska flytta till Getinge!

Jätte skumt!

/Zed