Jag vet inte hur jag lever. Jag vågar inte tänka efter.
Det är så mycket jag inte vågar tänka på. Så mycket framtid, konsekvenser.
Och så mycket nu som jag bara väljer bort. Stänger av. Jag kan inte.
Föreställa mig. Vad gör jag när du svälter ihjäl?
Det har varit skola i en evighet. Nu är det prao. Jag ska ta hand om snorungar på min gamla låg- och mellanstadieskola. Se till att de inte slår varandra på rasterna. Berömma dem när de skriver S åt rätt håll. Hälla upp jordgubbskräm i stora glasskålar till mellanmål. (Själv tycker jag att fika låter bäst.)
Om jag skriver en mening så här, är det en fråga då?
- Mamma ko, pappa tjur, barn kalv. Vad heter djuret? Ko? Det är ju mammans namn?
- Om jordens dragningskraft hade upphört, hade vi seglat ut i rymden. Hade vi fortfarande seglat ut i rymden om ALL dragningskraft upphört, även från andra planeter/stjärnor? Då finns det ju ingenting som drar?
- Hur kan jag veta att andra människor tänker?
Till det att jag var en 10-11 år tog jag nästan för givet att andra människor inte tänkte som jag gjorde. Jag trodde att de bara tänkte så som jag tänkte vid vardagliga diskussioner, alltså när man pratar utan att riktigt tänka. Jag hade ju inte sett någonting annat. Hade sällan talat om tankar och känslor på riktigt med någon. Ingen hade talat om det med mig heller. Hade givetvis läst om andras tankar i böcker, hört om dem i från sommartalarna i P3 i bilradion om somrarna, men de var liksom kändisar och inga riktiga människor.
Jag kunde läsa långt innan skolan. På dagis vid mellanmålen (jag tycker fortfarande att fika låter bättre dock) satt jag och läste på baksidan av mjölkpaketen tills jag blev alldeles yr i huvudet. Och om kvällarna, när jag skulle sova, hade jag två stora böcker som jag satt och läste alldeles själv. Richard Scarys Äventyrsvärld tror jag att de hette. De handlade om Misse och Dagge och Flora Flodhäst och allt vad de hette. Jag hade som mål att en dag sträckläsa dem utan att somna. Tror inte att jag lyckades. De var längre än gudvetvad.
När jag började i ettan fick jag direkt den svåraste läsboken av min fröker Marita. Hon var en pigg, varm tjej med skrattrynkor och kort, blond frisyr som gillade folkdräkter. Den svåraste läsboken hette Leo. Den var gul. Jag gillade gult. Inte på kläder, inte på tapeter, inte på blommor. Men när vi spelade spel skulle jag alltid vara den gula spelpjäsen.
Jag blir så trött på vårt samhälle att jag knappt orkar bry mig. Inget förändras om jag bryr mig. Det blir caring in vain. HAR NI MÄRKT HUR OLIKT MAN BEHANDLAS I TILL EXEMPEL AFFÄRER OM MAN ÄR SNYGG RESPEKTIVE FUL? Eller är det bara jag som är paranoid och inbillar mig att kassörskorna ler extra mycket om mina kläder matchar?
RIGHT NOW:
- Har jag tillfällig Sparks-noja. THIS TOWN AIN'T BIG ENOUGH FOR THE BOTH OF US! <3>
- Har jag just sett på Kill Bill vol.2. Den är gudomligt redigerad.
- Har jag lust att shoppa sönder allt och alla.
Om man läser begynnelsebokstäverna i de tre raderna i min haiku med början på den andra raden, blir det dos. Dessutom kan man tillägga, att sken genom hösten i första raden både kan tolkas som någonting (någon) som lyser upp i höstmörkret, eller, med tanke på zebran i andra raden, rusar genom hösten (får hösten att susa iväg). Eller både och. :')
/Tove
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar