Dina ögon är magiska. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dem. De är djup. Mörkblå. Och vackra. I dem dansar små stjärnor av ljus, de liksom glittrar. Egentligen kan jag inte få nog av dem; jag skulle kunna betrakta dem för evigt. Men då skulle du förstås undra. Kanske ta illa upp. Skulle jagdå våga tala om för dig att jag inte kan sluta titta, bara för att dina ögon är magiska? Antagligen inte. Jag vågar bara se på dig ett ögonblick i taget.
Ett, två, tre... Så flyger jag. Jag faller. Jag vågade! Så ljuder ett skrik. Mitt skrik. Jag skriker, utan att riktigt fatta det själv. Sedan kommer smällen, slutet på luften. Det gör inte så farligt ont; jag överlever. Jag gjorde det! Jag hoppade.
Jag är på solskenshumör. Vet inte riktigt hur jag annars ska beskriva det. Jag är glad, men inte ivrig eller upphetsad, utan lugn. Som sommarsolen som stilla låter sina gyllene strålar glimma i det vågfria vattnet. Idag är jag glad.
Varför är jag inte glad? Varför är jag inte glad nu när jag äntligen uppnått det jag så länge kämpat för? Jag anade att resultatet, hur det än blev, skulle leda till tårar. Jag gråter inte, men skulle kanske vilja. Jag vet att jag inte ser glad ut. Jag ler inte ens. Men är jag inte glad? Jo, naturligtvis är jag glad. Jag antar att jag bara inte hunnit fatta det än. Mitt nya sätt att tänka fungerade. Jag är fri.
Av solen blev jag väckt.
/K
(har tagit bilden själv)
(har anmält sig till Skrivarläger 2008)
