Salomon – flykten
likgiltigheten
det kalla .iskalla
Han är den blonda fjäril
som tar oss ifrån Mortes svärta


pionerna
de brändlila pionerna oceanpionerna gummipioner de pioner
som stryks vaniljkladdiga mot kungsartären
klättrar .splittras .in i venen .in i sprickan.


Sprickorna omfamnar varandra


Det kristallsvarta. Neonspökena. Klyftor i mig.
Genom konstruktionerna, konstellationerna,
ut ur världen forsar

pomegranate gulsot cancervitt

Vi forsar susar stormar
ut ur världen via klyftor
andrum mellan tuggorna sprickor brister nästlas ut och in
ådror svullnar febervita kring ögongloberna men
det är inte där jag ser
synerna pulseras spricker sprickor splittrar brister nästlas ut och in
vaniljen havet pionerna fräter bankar inom mig utom mig
hornhinnan grusas ögonkross minnesströssel
för


Salomon blixtrar mellan raderna
Salomon andas över mig
syre – cyanid – sömn
via formeln,
genom världen,
in i den andra döden.

/Tove

jag vill ha choklad

etthundra ögonblick...

Med början på ett läger i augusti fram till nu. Varje dag ett litet stycke; några rader om gårdagen. Några gånger flera ögonblick. Händelserika dagar. Jag skriver något varje dag. Även om det bara är två rader i mitt lilla blädderblock.
Sjuttiofemte sidan nu, i mitt block. Från ett läger i somras. Tjugofem sidor kvar.
Då kan någon smart människa kanske räkna ut att det är etthundra sidor i blocket. Sedan ska jag vända och skriva på baksidorna. Man vill ju inte vara miljöbov.
Skriver fortfarande med bläckpenna från lägret. Varenda ord i det där hundrasidiga blädderblocket är skrivet med samma svarta penna. Eller egentligen två likadana. Den första tog slut. Men det ser i alla fall likadant ut.
Jag tar med blocket nästan överallt. På det viset är det troligare att jag får ner något. Tvingar mig själv att tänka efter ordentligt varje dag. Vad hände egentligen igår? Annars är det svårt att hinna.
Det känns konstigt att konstatera att jag mår bättre såhär i november än vad jag gjorde i augusti och september. Jag tycker inte om hösten... Kanske är det bara så att jag vant mig nu. Och att jag liksom vet att efter vintern kommer våren, och det är inte lika långt kvar som det var i september. Det är inte så långt till jul nu. Jul tycker jag om.
Det känns i alla fall som att jag klarar mig nu. Det gjorde det inte innan. Nu vet jag att jag klarar av vad jag måste. Tycker till och med att träningen är rolig. Kanske beror det mest på människorna där, men det har gått framåt också. Personliga rekord.
Skolan längtar jag bort ifrån. Längtar till stora gymnasieskolan med många elever. Är trött på mina 20 klasskamrater, ja de flesta av de knappt 200 eleverna som går på skolan. Önskar de inte hade gjort om systemet, så att jag hade fått gå på ett riktigt högstadium. Nu kommer förändringen före gymnasiet i stället. Jag ser fram emot det. Trots att det säkert blir jobbigt. Kommer bli tvungen att börja plugga.
Det som skrämmer är framtiden. Inte den närmaste, men några år framåt. Jag har ingen aning om vad jag vill bli... Jag vill ju utbilda mig till något. Men vad?
Kanske kan jag någon gång bli författare. Det är det enda jag funderat på. En morgontrötts önskedröm.
Hoppas i alla fall få se skrivarna snart igen. Synd att ni ska bo så långt bort allihop!

När man är ledsen är musik det bästa som finns. Det som hjälper. För mig i alla fall.
Av någon anledning är det lättare att skriva då också. Jag vet inte varför.
/K

Gymnasiet

Var på sannarp idag. Var skit nervös och vågade knappt gå. Men sen fick jag ta mod till mig och gå in. Mötte en lärare, som jag hade bestämt mötte med, som var skit trevlig. Fick vara med på matte, samhäll och naturkunskap. Nu längtar jag mer än innan till gymnasiet. Vill, vill , vill dit. Men får går klart grundskolan först.
Ska sätta mig och öva på glosorna till imon
Ha det bra alla
//Madde

jag skriver för att skapa minnessåll

jag använder svenskalektionen
genom att skriva
beskriver verkligheter som om någon skull förstå
ändå
hemligheter i böcker i kalendrar i rutat papper
hemligheter jag vill visa utan att visa innehållet
vad det betyder
vad det innebär
att jag vet
-
jag tänker inte på att någon läser det här
jag tänker mina tankar skrivna
-
det brast idag igen
min glasskrikmur har gått sönder
krackelerat i tårar ganska många gånger nu
/skärpdigförfan/
29nov06närjagfyllde17
8nov07närjagmåladeendelavminverklighet
kommer alldeles säkert att gå sönder
29nov07 också
hahahaha
.
det spelar ingen roll hur mycket klet jag kladdar på
mina ögon är ändå röda
och det onda i magen är inte bara mensvärk
/IWS
jag fick iaf mvg på målningen om mitt liv
el. rätt. sagt triptyken pour qu'être exactement

Från en annan värld - salta ord

Smärta. Skrik. Inga tårar. Självplågeri. Likgiltig.

Ibland gör livet bra ont.

Cyklade hem i mörkret. Mötte två diamanter som glimmade till. En svart katts ögon. Du tror väll ändå inte på skrock? "Tvi, tvi tvi!" (är det vänster eller höger axel? Jag minns inte).

November, mamma sa igår kväll att det kunde bli snö. Jag ville inte tro henne. Jag har inte ens börjat att använda vinterjacka.

Kanelbullar med kardemumma och vanilj.

Kommer att få IG

även om jag och R sa att vi skulle skriva MVG.

Jag tror inte det.

Saknar stjärnklara nätter, promenader under bar himmel.

Saknar någon att prata om allt onormalt från alla galaxer med.

Saknar någon att leka tittut och flamsa runt med.

Saknar någon att bli kramad av när smärtan skriker.

Saknar någon att leva med när jag inte längre vill vara ensam.

Kanske slutat att skriva dikter.

Det vill sig inte längre.

Hoppas solen lyser mer hos er.

/E*

Tiden går
Ibland (eller kanske alltid) hänger jag inte riktigt med

Blir förvirrad, tappar bort mig, tappar bort livet, tappar bort...

Kanelbullar

till klassen imorgon

Kanelbullar med kardemumma och vanilj

Kanelbullar med stort K

Orkar inte plugga

Orkar inte tänka

Orkar inte finnas till

Det gör ont

DET SKRIKER

(hör du?)

Vart tar man vägen när det inte finns någon kram att få?

Alla försvinner bort

när jag som mest behöver dem

/E*

Bra saker

Karins blogg mycket välorganiserad
Måla
Återträff
när det en gång i timmen är en bra låt på radio
varvarjagnu

På måndag sker följande
Jag får Skolkatalogen för Halmstads Gymnasieskolor före alla andra
eftersom jag plus philip plus rektor ska godkänna den
-där ser ni bra exempel på varför man ska vara vice ordförande i elevrådet = engagerad-
Mitt armband kommer från Umeå skickat i paket

att man kan uppleva litteratur konst dans teater musik
att själan lever att man inte är död
att satser i diagram över styrelsemötesprotkoll
engagemang
kärlek
stjärnor
glitter
leenden
ögon
kroppar
gemenskap
öppenhet ärlighet hemligheter
snälla
människor

/IWS

barcelona tur retur otur

Ur folkvimlet sträckte sig de skeva husväggarna upp mot den sockerblåa himlen; tärda, brokiga, flagnad målarfärg över nött tegel med utskjutande, svarta tandrader av rostande järnbalkonger fastklamrandes utefter de slitna fasaderna. Salta havsbrisar drog fukten ur färggrann tvätt som vilade över linor och räcken, slog liv i vindsnurror, släckte vintertvivel. För en stund.

Först åkte vi bil tvärs genom nattHalmstad över Hallandsåsen längsmed kusten. Över vatten under vatten över vatten över land. Buss till flygplatsen, oj vad trött man var, var håller solen hus? Och så upp i luften såklart. Jag hade inte fönsterplats.
Buss och Metro till gammalt hamnområde. Det luktade piss ute på gatan och ytterdörren var sprucken, nittiofem trappsteg utan hiss, en ung smal tjej i jeans som inte kunde engelska, men vi fick nyckeln utan krångel och själva lägenheten var helt okej. Vi hade TV med flera kanaler. Det avgör ju saken!

På väg till Metron, strålande väder. Spetskjol på mig, hörlurar runt halsen, morgonstund har guld i mun men massor av folk är redan uppe. Sedan låter det SCHREEEEECH och en svart bil dundrar tvärs över en korsning, genom ett metallräcke som spricker likt stickor, och vidare upp på trottoaren bakom hörnet. KRASCH säger det. Folk stannar upp, placerar händerna över läpparna eller över bröstkorgen. Vi följer med strömmen av chockade spanjorer en tio meter. Gråt. Kvinnogråt. Ung, nästan flicka. Vi vänder om. Vill inte se skadade människor och blod och en gråtande nästan-flicka. Och är det några som kan hjälpa minst så är det väl vi.

Vi gick på Ramblan. Fullt av folk, värsta myrbusiness. Det kryllade av riktiga djur också, trånga burar fullpackade med hönor och duvor och marsvin och sköldpaddor och möss och man fick ju lust att köpa allihop för att det var så jävla synd om dem. Vettskrämda kaniner, ulliga och urgulliga men darrandes som fan.
Jag lyssnade på MP3. Sparks, Doktor Kosmos, Dir En Grey, Kent, The Cure. Soundtrack från Nightmare Before Christmas, Elfen Lied, Hellsing, Corpse Bride, Spirited Away. Massor hann jag med. Där ser man.
Mina bröder skejtade. De skejtar överallt.

Jag hade tänkt skriva en massa men fick inte tid. Däremot fick jag en idé att sätta i verket inom kort. Och jag har försökt att skrapa ihop till lite haikus. De är lätta att skriva. Jag glömmer nästan bort hur man skriver en vanlig, oregelbunden dikt. Ni får lära mig det någon gång, baskunskaper. xD

Näktergal av glas
först när hans hjärta tystnat
får jag andas ut

Jag vill inte förstöra dig. Men det vågar jag inte säga. Vågar inte viska heller, knappt ens andas på dig. Tänk om jag spräcker dig? Nej, jag får nog hålla andan en stund till. Tills du självdör. Tills du slocknar. Då kan jag andas. Men än så länge...

Barcelona var en bra experience. Synd att jag inte kunde vara med på återträffen. Hade ni kul utan mig, säg?
/Tove