En dag i december

Igår luktade jag pepparkakor, idag blev det lussekatt. Mina helger flyger iväg, det finns så himla mycket man vill göra och ändå så sitter man där tillslut och har bara gjort en bråkdel. Vart tar tiden vägen?
Idag pluggar jag till biologiprovet jag har på tisdag. Har snackat med både Henrik(aka Daniel) och Aida idag. Det är härligt att de hör av sig och socialiserar sig lite, jag är inte direkt på topp. Men det löser sig i sinom tid(tiden läker alla sår?).

Vad skulle man göra utan sina vänner? Livet skulle te sig på ett annat sätt utan vänner, friare såklart, men även så ostadigt och vingligt. Usch, jag saknar mina vänner. Jag saknar känslan av att vara med mina vänner. Känslan av frihet och lycka.
Du vet, när man verkligen känner att man lever och att det är så det borde vara. Som när man cyklar bort längs en väg man aldrig förr sett, till en ny verklighet. När man upptäcker nya platser. Färdas i skymningen med en vän mot ett äventyr där det inte finns någon som rår över en, bara om en. Friheten som gäckar i ens själ när man känner vinden svepa över ansiktet och blåsa bort alla bekymmersrynkor. Tillfällen då världen smyger sig in genom ens fingertoppar och hungern i ens hjärta blir så stor så man skrattar, högre och högre. Då ligger äventyren framför dina fötter, och endast du kan se ödet speglas i vattenpussarna på din väg.
Jag vill inte sitta kvar här i en tätbefolkad grå verklighet. Jag vill ut till vidunderliga vyer, bitande kyla och nätter som andas mer än jag någonsin kommer att göra. Jag vill se norrskenet dansa över himlavalvet, solskenet flaxa genom vattenytan, gyllene bubblor stiga mot silversjöns yta. Jag vill känna vinden blåsa istappar i mitt hår och solen bleka mina ögon. Aldrig vill jag bli fast i en stad där gråa hus tornar upp sig mot frihetens himmel. Jag vill leva, på riktigt. Leva i en värld där det varje dag sker under.

Jag vill inte bli grå och trist och glömma hur det verkligen ska vara. Jag vill kunna se det vackra i en storm, kunna uppskatta en maskros för dens livsvilja och myran för dens självkänsla. Själva livet förgås precis som drömmar om vi inte tror på det, jag tänker aldrig glömma livet. Jag ska leva i livet varje dag. En dag, då jag har lärt mig att andas, kommer jag att vara fri.