Men så smal har du aldrig varit förut.

Ack, vilket liv som kurrade ihop sig i min arma famn. Träden kastade sig rytande hit och dit, under solens händer, som strök över dammet och leran, över mig där jag låg i dvala under asparna. Hela världen var fylld av vatten - ett hav i ständig rörelse av omkringvalsande solkatter och deras skuggor.

Jag ser dem. Ser dem alltid. Även när jag inte ens har ögonen öppna. De kryper in under ögonlocken. In under huden. Och där ligger de och speglar sig i mitt innandöme en lång stund, innan de slutligen kryper ihop och somnar, lojt spinnande i takt med mina andetag.

Kanske är alla människor sådana.
Sådana som samlar på solkatter.
Nej, jag ska inte tro någonting annat.

På vägen hem gick jag genom sol och skuggor. Genom gräset - smaragdgrönt, midnattsljus. Horisonter på alla håll. Fåglarna flög lågt över himlen, himlen med blekta kanter. Och jag tänkte att det här, det här är livet.

Sedan vågade jag inte tänka mer.
/Tove

Per

Per sitter och stirrar in i dom gula lågorna som dansar framför hans ögon.
I händerna håller han ett antal lapar, med olika handstilar, olika sorters rädslor.
Han slänger sakta in ett lapp i taget. Ser hur lågorna hungrigt tar dom till sig och äter dom med en djurikst törst. En, efter en hamnar dom i elden, brinner. Askan sprider sig upp mot skorsten ut, ut i världen för att sedan försvina. Rädslorna från ett gäng underbara tonåringar. Han slänger in en lapp till och undrar i sitt sinne om dom känner någon skilnad, om rädslorna skata tynar bort från deras inre och livet kanse lättar lite.
Lågorna lekar med rädslorna kastar dom fram och tillbacka i en mystisk dans i rött och gult.
Laparna är slut. Per sjunker ner i sin fotölj, fortfarande iaktar han lågorna med intrese.
Han vet att rädslorna aldrig tar slut, dom bytts alltid ut mot nya. Men den som är rädd för rädslans skull glömmer tillslut att rädslan är en del av livet.


//Zabina

Skolan

Just nu befinner jag mig i fiendeland

-

Jag gick nyss från en lektion i svenska då modernismen gicks igenom.
Och vilket landskap!
Jag blev helt underbart rött kär i detta landskap av känslor.
Då vi gick igenom undergrupperna inom denna ism kom expressionismen upp
jag vet inte jag tror att
det var här viktiga namn
förtäljde att van gogh kafka och lagerkvist

Vi läste ångest
plötsligt slog mitt hjärta fortare och glädjen spred sig via mina nerver
jag skrev glädje över poesi, glädje uppleva poesi.
Jag har aldrig levt en dikt -innan
Ångest levde jag.

Vid skåpen frågade jag de andra
ivrig över att få veta om någon annan
förstod

Det gjorde de inte.
usch vad jobbig den var
nej
den var värsta deprimerande
de brukar liksom skriva deprimerande för att det lockar till sig läsare
bara för att jag säger att den är deprimerande betyder inte att jag tycker att den är dålig

Jag kniper ihop ögonen
ÅH
Varför förstår aldrig någon vad jag säger och tänker
känner?

Stör mig på deras dumhet.
/IWS

Var inte rädda

"Först lever du. Sedan dör du. Det finns ingenting att frukta."
Säger en som heter Nils Persson i en bok som heter "du & du & du" skriven av en som heter Per Nilsson. Sånt låter sig sägas. Och skrivas.
Och igår var det en gråmulen och ruggig eftermiddag och jag satte en brasa i kaminen och eldade upp era rädslor. Märkte ni det? Det var vid fem, halv sex tiden.
Nä, jag tror inte på sånt voodo. Men jag tror på ord och språk och på att vi kan använda våra rädslor och vår feghet och skam och smärta och våra hemligheter när vi skriver. Också. Och ja, att det kan hjälpa, både författaren och läsaren, ja.
Och vad roligt att det finns en blogg! Hurra! När man sitter hemma och har det lite småtråkigt kan man bara gå in där och bli påmind om en fin vecka i somras och om er alla! Hurra!
Per

Angående

Återträff tycker jag att alla ska vara med.
Grattis till Samuel (namnsdag, i efterskott, 1 sept)!
Jag måste göra en massa saker, varför måste man alltid det?
SKA GÖRA LISTAN ska inte vara längre än VILL GÖRA LISTAN.

Ifrågasättanden, hela tiden ifrågasättanden.
Från mig, de, alla, till mig de alla.

Man vore kanske mer lycklig om man hela tiden vore trygg
i sig själv, om man liksom visste en del saker. Som man annars
ifrågasätter.

Men hur blir man det då?
Jag tror kanske med hjälp av andra?
Eller klarar man det själv?

Hur blir man fri?
Hur vet man vad man ska frigöra sig ifrån?
Vad är frihet?

Varför alla dessa frågor?
Jag önskar jag visste mer.

-
Jag tycker definitivt att vi ska ha en återträff, jag har busskort
så det är lugnt, men ni som inte har det?

Tycker att
alla ska vara med
det ska vara under en helg/lov
-
Kram/isabel <3

en varbergares oro

OK, det blev lite fel..
Tycker ordet återträff klingar väl, men det blir lite komplicerat, i alla fall för oss varbergsbor (eller talar jag för mig själv?) Personligen är jag ledig tidigast helgen vecka 38, alltså 22-23 september. Kan också vecka 40, 6-7 oktober..
Det kanske vore enklare att ha återträff utan mig, vill inte vara till besvär, men vill väldigt gärna vara med.
Bästa hälsningar
/K

Merry Christmas! och Återträff?

Jag saknar bildlektionerna. Är inne på den andra terminen musik i rad nu, och det är urtrist; det enda vi gör är att sitta och fylla i korsord och slå D-ackord på ostämda gitarrer. Ingen hit precis. Nej, jag saknar bild. Där kunde man ägna hela sin koncentration åt någonting. Jag har försökt göra någon skiss på fritiden i ren tristess, men... det är inte samma sak. Blir halvflummigt. Typ persikosuddiga skisser av flickor med gravida päronmagar som ni ser här. Hade tänkt göra en tvillingbild där hon har fallit ner på rygg och magen ligger itusliten som en trasig ballong över golvet, men... "orka", som man säger nuförtiden.

Var på hardcore/deathmetalkväll på Rockstugan tillsammans med några bekanta igår kväll. Mosh och blodiga armbågar och omkringraglande gubbar. De vinglade runt med en massa CD-singlar som de försökte pracka på folk.
"Merry Christmas", sluddrade de till vem som än stod närmast. "Merry, Merry Christmas!"
Jag hade med mig två paket öronproppar. Det gjorde mig otroligt populär; alla ville ha, haha. Utom Lina som körde utan. Hon gillade när det vibrerade, påstod hon. Slår vad om att hon är döv idag, stackarn.
Och banden var bra. Ett av dem spelade Pippi Långstrump i deathmetaltappning. Tyckte jag var skoj.

Slutligen: tycker ni inte att vi ska ha någon återträff snart?
Jo, det tycker ni säkert! Jag och Jessica diskuterade det över MSN innan. Någon lördag, inne i stan. Vi kan skriva och sjunga Hålbysången och Morning Has Come. Och alla kan vara vackra och glada igen. Datumförslag? ^^ Eller, datum då ni inte kan, ska man kanske säga? På höstlovet åker nog många iväg på semester, så det är kanske ingen höjdare... Men vi ska nog bestämma datum i god tid före...
Jag saknar er alla!
/Tove