en smått upprörd och huvudvärksdrabbad liten figur utan antenner på huvudet önkar framföra följande meddelande, även om det inte är som figuren tänkte

Jaha, precis när jag hade skrivit klart mitt brillianta inlägg försvann naturligtvis alltihop och eftersom det var synnerligen sent hann jag inte börja om. Orkade inte heller, för den delen. Så nu sitter jag här, flera dagar senare, och sörjer att allt är borta. Det går förstås inte att upprepa framgången, nej, det gör det ju aldrig när något blir förstört. (Men jag är inte bitter).
Vad ska jag skriva nu då, tänker jag. Min hjärna arbetar långsamt medan jag anstränger mig för att hindra ögonen från att falla ihop. Jag hinner inte sova, inte än... Huvudvärken tycks inte vilja släppa sitt fasta grepp om mig och jag gäspar.
Egentligen vill jag inte göra någonting just nu, skita i allt kan man väl kalla det. Fast jag vet ju att det inte fungerar. Jag vill inte förstöra för mig själv. Jag vet att jag måste och jag har höga förväntningar på mig själv. Fast egentligen vill jag bara sova. Få vila i några dagar.

Lördag 15 september 07.05-07.26
Vinden blåser och tränger igenom alla skydd. En kall höstvind. En tidig morgon. Vill bara tillbaka under täcket. Vill slippa det jag står inför. Vinden är hård. Mina händer kalla som is. Hur lång tid har egentligen gått? Hoppas jag får lite värme snart, samtidigt som jag önskar att vinden skulle blåsa bort mig. Blåsa iväg mig, hjälpa mig att fly mitt öde. Jag står kvar. Jag står stilla och väntar. Snart kommer jag frysa.

Jag har fortsatt med ögonblicks-skrivandet, bara för att se till att hinna få ner något på papper varje dag. Och det har fungerat hittils. Vissa dagar har jag till och med flera textstycken. Andra går det trögare. Och så är det ju...

Någon kanske minns mig som "hon med de målade naglarna", och på tal om det kan jag tala om att jag just målat vänster hand i svart-vitt, men är tveksam till om jag orkar måla högerhanden. Hoppas inte någon tyckte detta lilla avslöjande var intressant.

Väntade i en timme förra fredagen (7 september)
Ingenting händer. Tiden vandrar sakta iväg, går och kommer aldrig tillbaka. Väntar och väntar men ingenting händer. Hundratals fötter trampar förbi.
Sitter högt upp, på någonting nästan platt av trä. Som en mur eller avgränsning. Ett skydd mot att falla ned. Är rädd för att falla baklänges. Utan kontroll. Det är långt ned.
Väntar, betraktar alla glada ansikten runt omkring. En evighet har gått. Men ingenting händer.

Jag kan inte springa:
Luften bränner i halsen. Bränner.
Den känns redan iskall, trots att det bara är i början. Trots att det borde vara långt till vintern. Luften bränner. Varje andetag svider. Benen värker och pulsen dunkar i huvudet. Så går skosnörena upp. Igen.

Snälla låt mig ge upp. Ser du inte att jag inte orkar? Jag vill inte. Jag är inte redo. Jag klarar det inte. Tvinga mig inte. Snälla. Du hjälper mig inte. Jag behöver uppmuntran. Men du begär för mycket. Jag klarar det inte, jag vet att jag inte orkar. Låt mig ge upp. Snälla.

Dina fotsteg ekar
men när jag går hörs
ingenting
För varje steg du tar ljuder världen
och jag ryser
Varje gång din fot
nuddar marken håller
jag andanMen när jag går hörs
ingenting
När jag går hörs
ingenting
När jag går
är det tyst
Är det
mina skor
det är fel på?

Längtar efter att få träffa er underbara skrivare. Hoppas ni inte är alltför uttröttade nu när ni tagit er igenom hela detta långa stycke som jag på mitt sega vis knappat in.
Kan påpeka att jag inte skrivit någon mer sonett. =)

/K

Ps. Jag vill hälsa till mina bästa vänner Musik och ZzZz...