etthundra ögonblick... 
Med början på ett läger i augusti fram till nu. Varje dag ett litet stycke; några rader om gårdagen. Några gånger flera ögonblick. Händelserika dagar. Jag skriver något varje dag. Även om det bara är två rader i mitt lilla blädderblock.
Sjuttiofemte sidan nu, i mitt block. Från ett läger i somras. Tjugofem sidor kvar.
Då kan någon smart människa kanske räkna ut att det är etthundra sidor i blocket. Sedan ska jag vända och skriva på baksidorna. Man vill ju inte vara miljöbov.
Skriver fortfarande med bläckpenna från lägret. Varenda ord i det där hundrasidiga blädderblocket är skrivet med samma svarta penna. Eller egentligen två likadana. Den första tog slut. Men det ser i alla fall likadant ut.
Jag tar med blocket nästan överallt. På det viset är det troligare att jag får ner något. Tvingar mig själv att tänka efter ordentligt varje dag. Vad hände egentligen igår? Annars är det svårt att hinna.
Det känns konstigt att konstatera att jag mår bättre såhär i november än vad jag gjorde i augusti och september. Jag tycker inte om hösten... Kanske är det bara så att jag vant mig nu. Och att jag liksom vet att efter vintern kommer våren, och det är inte lika långt kvar som det var i september. Det är inte så långt till jul nu. Jul tycker jag om.
Det känns i alla fall som att jag klarar mig nu. Det gjorde det inte innan. Nu vet jag att jag klarar av vad jag måste. Tycker till och med att träningen är rolig. Kanske beror det mest på människorna där, men det har gått framåt också. Personliga rekord.
Skolan längtar jag bort ifrån. Längtar till stora gymnasieskolan med många elever. Är trött på mina 20 klasskamrater, ja de flesta av de knappt 200 eleverna som går på skolan. Önskar de inte hade gjort om systemet, så att jag hade fått gå på ett riktigt högstadium. Nu kommer förändringen före gymnasiet i stället. Jag ser fram emot det. Trots att det säkert blir jobbigt. Kommer bli tvungen att börja plugga.
Det som skrämmer är framtiden. Inte den närmaste, men några år framåt. Jag har ingen aning om vad jag vill bli... Jag vill ju utbilda mig till något. Men vad?
Kanske kan jag någon gång bli författare. Det är det enda jag funderat på. En morgontrötts önskedröm.
Hoppas i alla fall få se skrivarna snart igen. Synd att ni ska bo så långt bort allihop!
När man är ledsen är musik det bästa som finns. Det som hjälper. För mig i alla fall.
Av någon anledning är det lättare att skriva då också. Jag vet inte varför.
/K
Sjuttiofemte sidan nu, i mitt block. Från ett läger i somras. Tjugofem sidor kvar.
Då kan någon smart människa kanske räkna ut att det är etthundra sidor i blocket. Sedan ska jag vända och skriva på baksidorna. Man vill ju inte vara miljöbov.
Skriver fortfarande med bläckpenna från lägret. Varenda ord i det där hundrasidiga blädderblocket är skrivet med samma svarta penna. Eller egentligen två likadana. Den första tog slut. Men det ser i alla fall likadant ut.
Jag tar med blocket nästan överallt. På det viset är det troligare att jag får ner något. Tvingar mig själv att tänka efter ordentligt varje dag. Vad hände egentligen igår? Annars är det svårt att hinna.
Det känns konstigt att konstatera att jag mår bättre såhär i november än vad jag gjorde i augusti och september. Jag tycker inte om hösten... Kanske är det bara så att jag vant mig nu. Och att jag liksom vet att efter vintern kommer våren, och det är inte lika långt kvar som det var i september. Det är inte så långt till jul nu. Jul tycker jag om.
Det känns i alla fall som att jag klarar mig nu. Det gjorde det inte innan. Nu vet jag att jag klarar av vad jag måste. Tycker till och med att träningen är rolig. Kanske beror det mest på människorna där, men det har gått framåt också. Personliga rekord.
Skolan längtar jag bort ifrån. Längtar till stora gymnasieskolan med många elever. Är trött på mina 20 klasskamrater, ja de flesta av de knappt 200 eleverna som går på skolan. Önskar de inte hade gjort om systemet, så att jag hade fått gå på ett riktigt högstadium. Nu kommer förändringen före gymnasiet i stället. Jag ser fram emot det. Trots att det säkert blir jobbigt. Kommer bli tvungen att börja plugga.
Det som skrämmer är framtiden. Inte den närmaste, men några år framåt. Jag har ingen aning om vad jag vill bli... Jag vill ju utbilda mig till något. Men vad?
Kanske kan jag någon gång bli författare. Det är det enda jag funderat på. En morgontrötts önskedröm.
Hoppas i alla fall få se skrivarna snart igen. Synd att ni ska bo så långt bort allihop!
När man är ledsen är musik det bästa som finns. Det som hjälper. För mig i alla fall.
Av någon anledning är det lättare att skriva då också. Jag vet inte varför.
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar