barcelona tur retur otur

Ur folkvimlet sträckte sig de skeva husväggarna upp mot den sockerblåa himlen; tärda, brokiga, flagnad målarfärg över nött tegel med utskjutande, svarta tandrader av rostande järnbalkonger fastklamrandes utefter de slitna fasaderna. Salta havsbrisar drog fukten ur färggrann tvätt som vilade över linor och räcken, slog liv i vindsnurror, släckte vintertvivel. För en stund.

Först åkte vi bil tvärs genom nattHalmstad över Hallandsåsen längsmed kusten. Över vatten under vatten över vatten över land. Buss till flygplatsen, oj vad trött man var, var håller solen hus? Och så upp i luften såklart. Jag hade inte fönsterplats.
Buss och Metro till gammalt hamnområde. Det luktade piss ute på gatan och ytterdörren var sprucken, nittiofem trappsteg utan hiss, en ung smal tjej i jeans som inte kunde engelska, men vi fick nyckeln utan krångel och själva lägenheten var helt okej. Vi hade TV med flera kanaler. Det avgör ju saken!

På väg till Metron, strålande väder. Spetskjol på mig, hörlurar runt halsen, morgonstund har guld i mun men massor av folk är redan uppe. Sedan låter det SCHREEEEECH och en svart bil dundrar tvärs över en korsning, genom ett metallräcke som spricker likt stickor, och vidare upp på trottoaren bakom hörnet. KRASCH säger det. Folk stannar upp, placerar händerna över läpparna eller över bröstkorgen. Vi följer med strömmen av chockade spanjorer en tio meter. Gråt. Kvinnogråt. Ung, nästan flicka. Vi vänder om. Vill inte se skadade människor och blod och en gråtande nästan-flicka. Och är det några som kan hjälpa minst så är det väl vi.

Vi gick på Ramblan. Fullt av folk, värsta myrbusiness. Det kryllade av riktiga djur också, trånga burar fullpackade med hönor och duvor och marsvin och sköldpaddor och möss och man fick ju lust att köpa allihop för att det var så jävla synd om dem. Vettskrämda kaniner, ulliga och urgulliga men darrandes som fan.
Jag lyssnade på MP3. Sparks, Doktor Kosmos, Dir En Grey, Kent, The Cure. Soundtrack från Nightmare Before Christmas, Elfen Lied, Hellsing, Corpse Bride, Spirited Away. Massor hann jag med. Där ser man.
Mina bröder skejtade. De skejtar överallt.

Jag hade tänkt skriva en massa men fick inte tid. Däremot fick jag en idé att sätta i verket inom kort. Och jag har försökt att skrapa ihop till lite haikus. De är lätta att skriva. Jag glömmer nästan bort hur man skriver en vanlig, oregelbunden dikt. Ni får lära mig det någon gång, baskunskaper. xD

Näktergal av glas
först när hans hjärta tystnat
får jag andas ut

Jag vill inte förstöra dig. Men det vågar jag inte säga. Vågar inte viska heller, knappt ens andas på dig. Tänk om jag spräcker dig? Nej, jag får nog hålla andan en stund till. Tills du självdör. Tills du slocknar. Då kan jag andas. Men än så länge...

Barcelona var en bra experience. Synd att jag inte kunde vara med på återträffen. Hade ni kul utan mig, säg?
/Tove