Mardröm från morgonen 22/11

Sommar, eftermiddag på gräns till kväll. Skolan ekar tom på möbler. De gula väggarna, blekta golven, luften andas, flyter, brusar. Skåpen där vi brukade stå är borta. Borden, stolar, fönstren gapar solsmekta i väst.
Nästa termin bygger de bibliotek här.
Våra hudar glänser i brons liksom kackerlackors, våra lungor biter blod ur ådran, biter liv ur solskensspelet, röda jättar, röda kroppar. Ni står flockade i ena hörnet, juni juli klädsel, vida ögon - jag fäller mina över väggarna, fäller dem i eftermiddagssolen, över de snustorra virvlande fälten bortom fönstrens ramlösa, insektsvita glas. Jeansen skaver inte ännu, vrids snällt och slappt runt mina skelettvrister, axlarna skjuter ut som små spjutspetsar under det vita linnet, ryggraden en kulmen bergskedja. Mina steg hörs knappt genom luftens andetag.
Rossel i högtalarna.
Gasläcka, giftspiraler, drar sin sargade tunga över fälten, sin ilskna klo genom atmosfären, river himlen trasig. Radion vrålar över oss och rytmen, lungorna vrålar vänder vrider våndas i chocken och rytmen, rytmen är ett hagelregn. Ansiktets musklers celler talar tungor till golvet, nävarna knyts om kranium, rädda det som räddas kan jag kan inte bli räddad.
En dödskula av elfenben och stål och glödhet pansar lyftes upp i vindarna framför Moder Jord, vädrar blod och änglatårar, blottar gulnad tand i smutsen gruset lägger sig tryggt i omloppsbanan förarspåret rälsen viks och väjer undan. De ylar karusell genom syremolekyler, råmar tinnitus och fradga rakt in i hjärtecirklarna, slickar sönder reptilhjärnan till naket kött och hålrum. Tarmarna slingar sig fria från trådar och fjättring i magen, kysser mig trasig inombords, suger fram blåmärkesrosor i halsen. Det är spiralernas verk, giftspiralerna, de som härjar över nejden, krumma, hejdlösa. Och inte en själ skall stå i deras väg. Och inte en själ ska bestå.
Skrien skärs av, spiralerna sprängs, jag hör mig inte skrika. Inga läppar kan jag läsa i färglösa ljus, inga ord memoreras av mitt eldsräfflade kräftskal. Säg mig, kan man lära sig att känna, när nerverna brunnit ut? Säg mig, finns det tankar att tänka toner att höra bilder att se med ett blindbränt öga? Säg mig, min vän, är livet värt mödan när du är död?

Kallbranden äter upp mig. Cancern bygger upp mig. Kallbranden äter upp mig. Cancern...
//Tove