Så sitter man här igen, efter fem störtsköna dygn. Det är över nu, vårt Skrivkramp. Vårt älskade, älskade Skrivkramp. I natt sover jag i min egen säng.
Se, det regnade när vi kom och nu regnar det igen när vi alla skiljs åt. Himlen gråter. (Varför den gjorde det när vi träffades vete katten!) Men så är det - precis som i vilken sliskig Hollywoodrulle som helst, bara en sorgsen fela som fattas och vi är klara för bioduken! Skulle väl tro att de lägger på soundtracken efteråt... Och jag satsar femtio spänn på att det var en viss Nosslins idé att trassla in oss i all denna lyriska filmighet. Höhö.
Nu vet jag fan vad mitt liv blir av. Vad ska jag göra av all tid? Eftersom jag har gått på helvarv hela den här månaden, känns de resterande sju oskrivna dagarna fram till skolstart mer eller mindre som en oändlighet. (Men jag måste nog tillägga att jag trots allt inte avundas er, som ska upp till plugget redan i morgon, heh.)
Det känns bara så konstigt att inte ha något Skrivkramp att fylla dagen med! Ingen Mumindal, inga onda sköldpaddor, till och med Cellblock II kommer jag att sakna! ARGH!
Sköt om er, go'vänner!
/Tove
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar