Ack, vilket liv som kurrade ihop sig i min arma famn. Träden kastade sig rytande hit och dit, under solens händer, som strök över dammet och leran, över mig där jag låg i dvala under asparna. Hela världen var fylld av vatten - ett hav i ständig rörelse av omkringvalsande solkatter och deras skuggor.
Jag ser dem. Ser dem alltid. Även när jag inte ens har ögonen öppna. De kryper in under ögonlocken. In under huden. Och där ligger de och speglar sig i mitt innandöme en lång stund, innan de slutligen kryper ihop och somnar, lojt spinnande i takt med mina andetag.
Kanske är alla människor sådana.
Sådana som samlar på solkatter.
Nej, jag ska inte tro någonting annat.
På vägen hem gick jag genom sol och skuggor. Genom gräset - smaragdgrönt, midnattsljus. Horisonter på alla håll. Fåglarna flög lågt över himlen, himlen med blekta kanter. Och jag tänkte att det här, det här är livet.
Sedan vågade jag inte tänka mer.
/Tove
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar