nu räcker det

"När börjar vi?"
"När slutar denna lektionen?"
"Får jag låna din pennvässare?"
"Hur gör man här?" "Hur ska jag tänka?"
"Hade vi gympa idag?"
"Vad ska vi göra på gympan?"
"Vad skrev du på fråga 3?"
"Vad blir det för mat?"
"När var det vi skulle....?"
"Var det nästa vecka vi hade matteprov?"
"Har du gjort läxan?"
"Var det samma dag eller dagen efter, vad hette sekreteraren, vilken dag var det?"
"Hur länge bodde han i bunkern?"
"Kan vi samarbeta; får jag skriva av dig?"
"Vad tycker du jag ska ha som rubrik?"
"Hur stavas enough?"
"Hur säger man....?
"När skulle det lämnas in?"
"Hade vi någon läxa?"
"Har du de där svenskapapprena?"

"Hon svarar inte längre, inte ens om man frågar vad ett plus ett är."

Jag är trött på att vara uppslagsbok och informationscentral, trött på att bli utnyttjad. Kanske är jag duktig i skolan... men jag vill vara människa också. Jag vill också prata om annat än skolan, skolan och skolan.
Lär er schemat någon gång, och svaren står ju där i boken. Vår lärare har precis förklarat det där, och det är INTE jag som är lärare här!
Egentligen har jag ingenting alls emot att hjälpa, men i alla andra situationer verkar jag knappt finnas. Varför berätta något för mig, varför bry sig om mig? Så då har jag ju inte så stor lust att dela med mig av det jag faktiskt kan, inte till de som inte bryr sig ett dugg om mig. Och det blir inte bättre av den höga ljudvolymen, pipljuden och mobilmusiken. Försöker göra mitt eget arbete i första hand...
Ingen vill sitta jämte mig men när det är något de vill veta kommer de minsann. På proven vill de plötsligt sitta nära...
Jag finns också, och jag är ingen bok!