underbart.
Oops, jag skrämde er inte, va? ;)
Klart att man inte tröttnar på härliga Skrivkramp. Det fick verkligen igång min skrivlust också (trots den där dagen då jag verkligen inte kunde få ur mig någonting, inte ens någonting dåligt, som jag tänker förtränga helt och hållet och aldrig nämna igen). Jag har författat fram en grovhuggen början till en längre novell, som jag tänker ägna ett par kommande kvällar åt, samt en liten dikt som alldeles nyss fladdrade ut ur min trånga skalle. Den kom utskjutande som en smal tråd ur ena örat, skulle just ta och ringla iväg över skrivbordet, men jag fick fatt i rackarn! Nu ligger han inpräntad i Word, men jag vet inte om jag vågar lägga upp den här, för det har inte gått tillräckligt lång tid sedan födseln för att jag själv ska kunna avgöra huruvida den är tillräckligt bra eller inte. Sådant tar sin tid. Ibland är den lång, andra gånger kort. Men tid, det är den. Tid är tid.
(Om du söker efter något filosofiskt budskap i de där sista meningarna, så gör du det förgäves, lille vän. ^^ Nonsens, det är vad det är. Bara nonsens.)
Äh, vad fan. Jag orkar inte vänta, ni får stå ut ^^
Liksom trädet, du
slocknar redan i september
men gör det oblekt röd
om kinden
Och jag ska inte säga
att vi krossar alla hinder för
det har vi redan gjort;
inuti och utanför
sönderslagna
ödelagt
Inre blödning,
konstaterade han bittert och
rättade till glasögonen.
/Tove
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar