Jag är hemma, från teater lägret. Katrinebergs folkhögskola. Det var kul, mysigt, allt var bra. Jag skulle nog faktiskt kunna säga lycklig. Igf lite. Teater och skrivandet, ja det är det jag lever för. Och samtidigt som folk sprang runt mig kändes det som någon saknades. Som ett stort mörkt tomrum som inte kunde fyllas. Det tog ett bra tag innan jag kom på var det va, och det var ni som saknades, alla underbara skrivare. Jag var nere i björkhem, och kollade runt och kunde faktiskt inte låta bli att gråta, fy fan vad jag grät. Att gå förbi schackbordet i huvudentrén utan att några satt där och kuckelurade. Att inte höra hur någon trycker pennan hårt mot pappret och hur hjärnan tänker. Att inte höra Per komma eller Pär komma och retas liet sådär.
Hålet efter er är stort, större än vad jag trodde, men jag är sådan, alltid varit om någon/några kommer nära mig så blir saknaden enorm.
Det kommer ta ett tag , ett riktigt långt tag, innan jag kan smälta det jag varit med om.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar